Lavan och askan i sig innebar till att börja inte något direkt hot mot bebyggelsen. Den spred sig ganska långsamt och inte i den riktningen. Men man var rädd för giftiga gaser, som ofta sprids i samband med vulkanutbrott. Det var sådana gaser, som dödade människorna i Pompeii vid Vesuvius berömda utbrott år 79 e kr. Trots att det var storm på havet evakuerades därför alla invånarna - 6 000 personer - så snabbt som möjligt med de fiskebåtar, som låg i hamnen.

Samtidigt påbörjades räddningsarbetet av byggnader och egendom. Det var många inblandade i det, främst civilförsvar och räddningstjänst. Även öbor och andra frivilliga var med liksom såväl isländsk som amerikansk militär. Även många vetenskapsmän kopplades in för att ge råd om vad som måste göras.

Så småningom närmade sig lavaströmmarna bebyggelsen och hamnen. Tänk er att den här lavan, glödande, sakta rinner ner mot ham- nen och bebyggelsen. På förslag av en isländsk vetenskapsman började man då försöka hejda framfarten genom att spruta miljontals ton havsvatten på lavan. På så sätt skulle lavan kylas ner och stelna snabbare. Det verkade fungera någorlunda.

Efter hand började man hitta katter och rävar, som dött av giftiga gaser. Även människor, som deltog i brandbekämpningen, började känna av gaserna. Trots att man i större utsträckning började arbeta med skyddsmasker dog en av brandmännen. Det var det enda dödsoffret under hela vulkanutbrottet.

Detta medförde att lavan snabbt började välla in över bebyggel- sen. På några dygn förstördes och täcktes en mängd hus av lavan. Askan täckte stora delar av den återstående bebyggel- sen.

Islands egen kapacitet på vattenbegjutning var dock fortfarande för liten för att kunna rädda hamnen. Man begärde då – efter en politisk uppgörelse – hjälp från den amerikanska militärbasen, som hade bättre utrustning för det. Först då hejdades lavamassorna från att tränga fram och helt täppa till inloppet till hamnen. Om det berodde på den ökade avkylningskapaciteten eller på att utbrottet höll på att avstanna av sig själv råder det delade meningar om. Men vulkanutbrottet ebbade så småningom ut. I juni, efter fem månader, ansågs faran vara över. Man kunde få en överblick av konsekvenserna.

Vulkankäglan i bildens underkant bildades under utbrottet. Den fanns inte alls tidigare.

I det gråa området mitt på bilden täcktes flera hundra hus av lava. I det grästäckta området närmast vuilkankäglan finns ytterligare hus, begravda under ett mycket tjockt asklager.

Askan täckte också stora delar av den bebyggelse man ser på bilden. Även om mycket förstördes av askregnet har man senare kunnat gräva ut och fraktat undan askan, så att husen på bilden har kunnat restaureras eller byggas upp på nytt. Kvarvarande aska har så långt möjligt täckts med gräsmattor för att hindra askan från att flyga omkring. Det är sådana gräsmattor som ligger mellan kratern och bebyggelsen på vykortet.

För dem, som inte kunnat återuppbygga sina hus på de gamla tomterna uppfördes ny bebyggelse längre bort från vulkanutbrottet på mark, som ansågs säkrare. Den bebyggelsen ligger till vänster om den här bilden. Bebyggelsen och befolkningen har på så sätt kunnat återfå sin gamla storlek. Det har dock medfört stora kostnader för såväl den drabbade befolkningen som för den Isländska staten. En del av dessa täcktes genom insamlingar och stöd från andra länder. Resten måste lånas upp på olika sätt.