Vestmannaeyjar den 27-28 september


Det finns egentligen tre skäl till att åka till Vestmannaeyjar. Det första är att öarna är mycket vackra på sitt säregna sätt. Det andra är att man här på nära håll kan följa mycket sentida vulkanisk verksamhet. Den tredje är fågelbergen, som sommartid rymmer miljontals med lunnefåglar, grisslor och alkor. Tyvärr var vi på Vestmannaeyjar för sent för att se alla fåglar, de hade redan flyttat söderut.

Vi tog oss dit via en lokalbuss till Thorlakshöfn och färjan Herjolfur till den enda bebodda av öarna, Heimaey.

När jag närmade mig Heimaey slogs jag av två saker. Först var det de mindre öarna som omgav huvudön. De reste sig ur havet liksom stora kantiga stenblock på påda sidorna. Hos dem ser man tydligt att hela ögruppen i relativt sen tid geologiskt sett - de sista 30 000 åren - skapats av vulkanutbrott. Den senaste, Surtsey, bildades så snet som 1963. Det är världens "nyaste" ö.


Den andra är att bebyggel-
sen, som koncentrerar sig till hamnen, domineras av en stor vulkankägla, Helgafjell, och ett antal lägre bergsforma-
tioner utefter stränderna, som stiger nästan lodrätt upp ur havet. De är dessa branter, som är de berömda fågelklipporna.


För att komma in i hamnen måste man runda den branta hamnklippan Klettshellir med bara några få meters marginal. Inloppet till hamnen är trångt, särskilt efter det vulkanutbrott, som inträffade 1973 och som får en särskild sida.

Hamnen på Heimaey är en av de viktigaste i Islands huvudnäring fiskeindustrin. Här har en stor del av islands fiskeflotta sin hemmahamn. Här ligger också fem stora fiskindustrier. Tillsammans sysselsätter dessa huvuddelen av de ca 4 200 personer som bor på Heimaey.

Först när vi var inne i hamnen vände jag uppmärksamheten mot den och bebyggelsen. Jag såg då en modern villabebyggelse som klättrade uppför sluttningen emot vulkanen Helgafjell.Då såg jag också för första gången Eldfjell, den rundade vulkankägla som skapades på Helgafjälls sluttning vid utbrottet 1973.

Vi bodde i ett vackert litet gästhus, en villa där man hyrde ut fyra rum till turister. På tomten hade två sillgrisslor slagit sig ner i ett konstgjort "fågelberg". De föreföll att trivas trots att andra sillgrisslor lämnat ön.

Vi promenerade omkring i bebyggelsen och dess närmaste omgivningar. På eftermiddagen den andra dagen på ön följde vi med på en busstur runt ön. En stående passagerare på alla turerna var hunden Vakka, som alltid visste var man gjorde fotostopp, hur hon skulle springa där och hur länge hon kunde vara borta innan bussen skulle gå igen. Hon skällde också ut alla andra hundar vi paserade.


Under resan berättade chauffören/guiden om livet på ön och om får- och hästaveln, som var enda näringen utanför fisket och fiskindustrin. Vi fick också ibland svindlande vyer över fågelklipporna. Hon berättade om jordbävningar och vulkanutbrott. Turen avslutade med en tur i det nybildade lavalandskapet kring Eldfjell och en bestigning av vulkankäglan innan vi lämnades av i hamnen för att gå ombord på färjan tillbaka.