Grönland den 16-22 september

Grönland är världens största ö. Till ytan är den ca fem gånger så stor som hela Sverige. Dess sydspets ligger i jämnhöjd med Stockholm. Dess nordspets ligger kring 83:e breddgraden d v s närmare Nordpolen än någon annan punkt på någon annan landmassa runt polen.

5/6 av Grönland är täckt av en inlandsis som är flera kilometer tjock. Det är världens största ismassa näst efter Antarktis. Endast en smal sträcka utefter kusten i sydväst (där huvuddelen av öns dryga 50 000 invånare bor) och enstaka platser på östra kusten är is- och snöfria under en del av året.

Utanför större delen av den östra kusten ligger också ett sammanhängande bälte av packis hela året. Endast på få ställen, huvudsakligen utanför de två stora fjordsystemen mitt på östkusten, brukar den öppna sig under sensommaren, så att fartyg kan komma in till kusten. Vill du läsa mer om Grönland kan du göra det i Wikipedia eller i Nationalencyklopedin.

Vår vistelse på Grönland
Enligt planerna skulle vi försöka forcera packisen och ta oss in till Daneborg, varifrån den danska Siriuspatrullen med hundspann patrullerar Nordöstgrönlands enorma nationalpark (markerad med grön linje på kartan). Men packisbältet var så tjockt att vi avstod från det för att få mer tid inne i fjordsystemen längre söderut. Hur vi rörde oss i fjordsystemen kan du se på den här kartan.

Kejser Frans Josephs Fjord med tillhörande fjordsystem

Vi kunde dock utan problem komma in i Kejser Franz Josephs Fjord med de fjordar och sund som ligger i anslutning till den. Den ligger helt och hållet i Nordöst-
grönlands nationalpark. Här gjorde vi fyra landstigningar med zodiakerna, alla av olika karaktär. Men en del hade de gemensamt.

I fjordarna flöt en del isberg. Fjordarna och sunden var alla omgivna av höga branta berg. Men när man väl kom upp på sluttning-
arna var bergens former lite avrundade, nästan så att man kände sig som i de svenska fjällen.

Att vintern hade kommit syntes mest på att marken var täckt av nysnö utom

på de brantaste ställena. Den vegetation som syntes bestod mest av dvärgbjörk, gräs och enstaka små blommor - såsom raggfingerört - som fortfarande höll stånd mot snön och kylan. Vid nästan alla landstigningar träffade vi på en eller flera grupper av myskoxar.

Vi gjorde också en närstudie av en glaciär i Alpefjorden. De som varit där tidigare år berättade att glaciären snabbt minskat i omfattning den senaste tiden.

Scoresby Sunds fjordsystem

Från detta fjordsystem fortsatte vi till det söder därom belägna Scoresby Sunds fjordsystem.

Här rörde sig fartyget till skillnad mot i det tidigare fjordsystemet hela tiden bland isberg. De blev tätare ju längre in i fjordarna vi kom. Omgivningarna var relativt flacka kring mynningen med längre in - och framför allt längre söderut - reste sig bergen brantare, vildare och taggigare, med höjder upp emot 3 000 meter. Dalarna var nästan alltid täckta av glaciärer. En del glaciärer var så stora att de fyllde ut hela fjorden de kom ner i.

I det här fjordsystemet gjorde vi tre landstigningar och tre kryssningar med zodiaker bland isberg. En av landstigningarna, vid Harefjorden, gjorde vi på barmark. Där träffade vi också på flera grupper av myskoxar. De övriga landstigningarna företogs i snö.

Zodiakkryssningarna bland isbergen kändes ofta overkliga. Båtarna rörde sig ofta ganska tyst på spegelblankt vatten. De var helt omgivna av isberg av de mest skiftande storlekar, färger och former. Många såg ut som sagoslott med tinnar, torn och portar. Här och var hade det frusit nyis så att Gummibåtarna fick agera isbrytare.

Ittoqqortoormiit (Scoresbysund)

Den sista landstigningen på Grönland gjorde vi i Ittoqqortoormiit (Scoresbysund).

Det är huvudorten i en kommun, som omfattar nästan hela östra Grönland. Kommunen i sig är lika stor som 2/3 av hela Sverige. Huvudorten är den i särklass största bebyggelsen på Nordöstra Grönland, ja egentligen den enda. Där bor 400 invånare. I övrigt finns några militärposteringar, forsknings- och väder-
stationer och fångsthyddor. Men i huvudorten finns skola, kyrka, post och telestation, affär och polisstation.

När vi lämnade Ittoqqortoormiit satte vi kurs över Danmarkssundet mot Island.

Jämförelser mellan våra resor till Grönland och Antarktis
Den mest påtagliga skillnaden var att vi på Grönland huvudsakligen rörde oss inne i ofta ganska trånga fjordar, omgivna och mycket höga berg. Det gav ett oerhört mäktigt intryck. Man kände sig verkligen liten här. Men samtidigt innebar det lugnt, ofta spegelblankt vatten, som oftast täcktes av nyis. Det fanns gott om myskoxar överallt där vi gick iland. Men några andra däggdjur såg vi inte även om vi såg spår efter harar, polarrävar och fjällämlar. Bland fåglarna dominerade korparna och snösparvarna.

I Antarktis rörde vi oss oftast över öppet vatten för att besöka enstaka utspridda öar. Det var först när man kom närmare öarna som bergens höjd, branthet och taggiga utseende imponerade lika mycket. Men å andra sidan kom man på landstigningarna nära djurlivet på ett helt annat sätt. Man klev in och rörde sig fritt bland elefantsälar, pälssälar och andra sälar samt pingviner och andra fåglar, ibland i hundratal eller tusental, ibland i hundratusental, såsom kungspingvinerna på Sydgeorgien. Och ingen av dem brydde sig. De kanske t o m var nyfikna på oss.

Det är meningslöst att försöka värdera vilket som var bäst. Båda resorna var såväl spektakulära som helt fantastiska, var och en på sitt sätt.